Alice in Wonderland (2010)
Reggisör: Tim Burton (Sleepy Hollow, The Nightmare Before Christmas, Sweeney Todd).
Manus: Linda Woolverton (Lejonkungen).
Skådespelare: Johnny Depp (Pirates Of The Caribbean), Helena Bonham Carter (Fight Club), Alan Rickman (Love Actually), Anne Hathaway (En Prinsessas Dagbok), Frances de la Tour (Harry Potter).
Handling: Det är sju år sen Alice besökte Underlandet och hon tror att allt bara var en dröm. Men när hon ställs inför några svåra beslut ramlar hon ner i kaninhålet igen, och Underlandets framtid vilar i hennes händer.
Jag har ju sagt att jag ska skriva en recension så here we go. Jag såg den med min mamma och syster på premiären, 3D och engelskt tal ofc.
Jag hade inte så stora förhoppningar, men jag blev ändå besviken.
Skådespelarna var faktiskt fantastiska, fast jag hade lite svårt för hon som spelade Alice – men det var mest för att själva rollen var så jobbig. Jag tyckte helt enkelt inte att rollerna räckte till skådespelarna, you know? Att manuset inte lät dom komma fram. Svårt att förklara...
Som ni kanske vet är jag ganska negativt inställd mot 3D. Det är ju nice att allt känns lite verkligare, men i 3D-filmer fokuserar de ofta så mycket på hur det ser ut att de glömmer vad det faktiskt är och liksom hur det känns. Alice in Wonderland var också så.
Nä, Tim Burton var en besvikelse den här gången. Det var sååå cheesy. Så skulle jag beskriva filmen med ett ord. Cheesy.
Det fanns självklart bra saker med filmen – speciellt Colleen Atwood. Colleen designade kläderna, hon har gjort kläderna till många av Tim Burtons filmer och lyckas alltid. Alice klännigar var to die for.
Och det går inte att förneka att det ser bra ut. Allting är sjukt vackert och bra gjort, titta bara på striden på slutet och The Cheshire Cat.
